Om att sitta på förlorarnas bänk
Det är lika bra att få det sagt med en gång. Jag ses inte som en populär kille, jag vet att många ser mig som en besserwisser. Och det är tråkigt för det är inte den jag är egentligen. Det är en roll jag spelar omedvetet. Jag har blivit både krossad och förintad så många gånger att jag tvingats bygga upp murar runt mig. Murar som både ska skydda mig från att på nytt bli sårad, men också murar som ska hålla folk borta från mig. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vem jag är längre. Och på grund av detta ser de flesta mig som just en besserwisser. Men när folket tar sig tid att lära känna mig så blir jag någon annan. Frågan är då om jag är mig själv eller spelar ännu en roll?
Igår bestämde jag mig i alla fall för att gå ut på krogen för att i alla fall ta en öl eller två. När jag kom dit var det ganska tomt, det har nämligen öppnat ett nytt ställe här i stan. Det är rätt flådigt och ger bönerna här en glimt av det liv de vill ha i Stockholm. Men "min krog" är raka motsatsen, den är rätt nedgången men ändå charmig. Hur som helst så när jag kom dit stod det några killar vi bardisken. Alla med ett stort mellanrum emellan så man inte skulle ha närkontakt. Alla där visste att de är losers, även jag. Så där stod vi och hängde vid baren, drack några öl under tystnad, allt medans Takida och Nickelback avlöste varandra i högtalarna.
Jag har suttit på förlorarnas bänk ett bra tag. Från början hatade jag det, och man levde hela tiden med mantrat: Snart vänder det. Men det gör det inte, eller jo det kanske det gör, men det lär ta tid. Grejen är att jag börjat acceptera att jag kommer ses som en förlorare ett bra tag till. Och det är rätt skönt, folk undviker en, och andra förlorare är tysta men visar ändå sympati mot de andra förlorarna. Men ingen säger ett ord, de står bara där och dricker sin öl. Allt medans Nickelback och Takida går på repeat.
