Skadad för livet?
Någonstans i början av 80-talet hände det något i världen. Jag vet inte vad men det måste ha påverkat många och deras syn på hur man uppfostrar sina barn. Mina föräldrar är nöjda med sin uppfostran, men det är inte mina vänner. Alla är på något sätt missnöjda och på grund av detta har vi blivit en skadad generation.
Jag hade bra samspel med mina föräldrar i början, men sen började det gå utför. När min lillasyster föddes glömde de helt och hållet bort mig. Och det är här nedgången börjar. När jag fyllde sju bestämde sig mina föräldrar sig för att det var dags att flytta från den lilla by där jag hade växt upp. Och vi flyttade drygt 100 mil söder ut. Då uppstod det en kulturkrock och barnen i mitt nya hem började att mobba mig. I början tog jag upp det med mina föräldrar men när det hade gått tre år och inget hade hänt så tappade jag tilltron till mina föräldrar. Jag tror inte jag behöver berätta hur hemskt det är att som en tioårig kille tappa all tilltro till sina föräldrar. Att som tioåring tvingas inse att man är helt ensam och måste klara sig själv.
Men vi pratade ändå en del inom familjen, men inte om viktiga saker. Vi diskuterade politik och ekonomi. Men absolut inget om känslor. Det var nästan förbjudet att ens visa känslor. Att vara glad var ok, men allt det andra skulle man hålla inom sig. Något som jag däremot önskar att jag och pappa hade snackat om är hur man hanterar att tjejen dumpat en, eller hur man ska kunna gå vidare efter att man inte fick stånd första gången man skulle ha sex. Vissa saker behöver man ta upp med sina föräldrar och andra inte. Men våra föräldrar hade nog för hög tilltro till oss. De trodde att vi kunde och ville själv. Detta har nu skapat en ny generation, där alla känner sig vilsna och ensamma. Där alla letar efter en spegelbild de kan leva med.
Mina föräldrar hade så mycket fel, fel om vad kärlek är, vad lycka är och vad som skapar framgång...
