Kapten Nemo

 
Någonstans i början av 80-talet hände det något i världen. Jag vet inte vad men det måste ha påverkat många och deras syn på hur man uppfostrar sina barn. Mina föräldrar är nöjda med sin uppfostran, men det är inte mina vänner. Alla är på något sätt missnöjda och på grund av detta har vi blivit en skadad generation.


Jag hade bra samspel med mina föräldrar i början, men sen började det gå utför. När min lillasyster föddes glömde de helt och hållet bort mig. Och det är här nedgången börjar. När jag fyllde sju bestämde sig mina föräldrar sig för att det var dags att flytta från den lilla by där jag hade växt upp. Och vi flyttade drygt 100 mil söder ut. Då uppstod det en kulturkrock och barnen i mitt nya hem började att mobba mig. I början tog jag upp det med mina föräldrar men när det hade gått tre år och inget hade hänt så tappade jag tilltron till mina föräldrar. Jag tror inte jag behöver berätta hur hemskt det är att som en tioårig kille tappa all tilltro till sina föräldrar. Att som tioåring tvingas inse att man är helt ensam och måste klara sig själv.


Men vi pratade ändå en del inom familjen, men inte om viktiga saker. Vi diskuterade politik och ekonomi. Men absolut inget om känslor. Det var nästan förbjudet att ens visa känslor. Att vara glad var ok, men allt det andra skulle man hålla inom sig. Något som jag däremot önskar att jag och pappa hade snackat om är hur man hanterar att tjejen dumpat en, eller hur man ska kunna gå vidare efter att man inte fick stånd första gången man skulle ha sex. Vissa saker behöver man ta upp med sina föräldrar och andra inte. Men våra föräldrar hade nog för hög tilltro till oss. De trodde att vi kunde och ville själv. Detta har nu skapat en ny generation, där alla känner sig vilsna och ensamma. Där alla letar efter en spegelbild de kan leva med. 

Mina föräldrar hade så mycket fel, fel om vad kärlek är, vad lycka är och vad som skapar framgång...

"Vi som höll deras hår när de kräktes. Vi som aldrig sa hora. Vi som aldrig blir deras."

Just nu läser Jag Ronnie Sandahls bok för säkert fjärde gången i mitt liv. Det är faktiskt den enda bok som jag kan läsa om hur många gånger som helst. Har ni inte läst den så är det ett måste. Språket och handlingen där, ja det är svårt att sätta ord på. Sandahl trollar verkligen med orden och skildrar min generations uppväxt. Jag får alltid en klump i magen då jag läser den. För ja känner verkligen igen mig.

Jag har två stora rädslor i mitt liv. Rädslan för att bli ensam och rädslan för att misslyckas.

"Om svaret är ensam, vad är då frågan?" // R.Sandahl

Något som jag ofta gör är att filosofera. Men för att göra det behöver jag komma i rätt stämning. Och jag vet exakt hur det rätta stället ser ut. Det är en engelsk eller irländsk pub. Det måste lukta tobaksrök, det är ju lite svårt nu med tanke på alla förbud som uppkommit. Men hur som helst så ska jag sitta där inne i en sliten läderfåtölj med ett glas whiskey och en cigarr i handen. Och i bakgrunden ska de spela Amy MacDonalds hit, this is the life. Då känner jag att jag verkligen skulle kunna rensa tankarna. Men nu finns det inte ett sådant ställe i närheten, så jag får tömma tankarna på andra sätt. Som genom den här bloggen.

Det är lika bra att få det sagt med en gång. Jag ses inte som en populär kille, jag vet att många ser mig som en besserwisser. Och det är tråkigt för det är inte den jag är egentligen. Det är en roll jag spelar omedvetet. Jag har blivit både krossad och förintad så många gånger att jag tvingats bygga upp murar runt mig. Murar som både ska skydda mig från att på nytt bli sårad, men också murar som ska hålla folk borta från mig. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vem jag är längre. Och på grund av detta ser de flesta mig som just en besserwisser. Men när folket tar sig tid att lära känna mig så blir jag någon annan. Frågan är då om jag är mig själv eller spelar ännu en roll?

Igår bestämde jag mig i alla fall för att gå ut på krogen för att i alla fall ta en öl eller två. När jag kom dit var det ganska tomt, det har nämligen öppnat ett nytt ställe här i stan. Det är rätt flådigt och ger bönerna här en glimt av det liv de vill ha i Stockholm. Men "min krog" är raka motsatsen, den är rätt nedgången men ändå charmig. Hur som helst så när jag kom dit stod det några killar vi bardisken. Alla med ett stort mellanrum emellan så man inte skulle ha närkontakt. Alla där visste att de är losers, även jag. Så där stod vi och hängde vid baren, drack några öl under tystnad, allt medans Takida och Nickelback avlöste varandra i högtalarna.


Jag har suttit på förlorarnas bänk ett bra tag. Från början hatade jag det, och man levde hela tiden med mantrat: Snart vänder det. Men det gör det inte, eller jo det kanske det gör, men det lär ta tid. Grejen är att jag börjat acceptera att jag kommer ses som en förlorare ett bra tag till. Och det är rätt skönt, folk undviker en, och andra förlorare är tysta men visar ändå sympati mot de andra förlorarna. Men ingen säger ett ord, de står bara där och dricker sin öl. Allt medans Nickelback och Takida går på repeat.